På grund av den där j-la foglossningen som jag haft sedan vecka 20 ungefär (är i vecka 27 nu) så har jag varit i princip helt “fast” här hemma senaste veckorna.
Har så ont att jag bara vill skrika rakt ut och att ta mig fram här i huset känns som värsta hinderloppet… Otroligt frustrerande och mitt tålamod är ju som bekant inte det bästa så jag går mest runt och stönar och grymtar och tycker SÅÅÅÅÅ synd om mig själv.
Men idag fick det vara nog.
Var en fantastiskt fin, helt vindstilla dag med klarblå himmel och när jag beklagade mig till Fredric om att jag känner mig som en fånge fast i en valross kropp ungefär, tvingade han på mig (läs fick hjälpa mig) på med skorna och sedan åkte vi till Kalk Bay för en sen lunch.
Och 1.5 timme senare, med magen full av ljuvlig iced coffee och en lika god räkpasta så känns livet på topp igen!
Tydligen är jag som en hund..behöver rastas och få komma ut emellanåt och nu kan jag nog jobba på ett tag till…
Eller förresten…
Imorgon ska vi till vindistrikten så det blir två turer utanför huset på bara några dagar! Hurra!
Men nej, kära du. Vilket skit att du ska behöva ha så ont. Hoppas det snart blir bättre. Kram. L